med ryggen mot husväggen

Redan när vi vaknar skiner solen in.

Trädgården badar i ljus och daggen hänger tungt i våta gräset.

Jag älskar det.

När solen väcker mig och tar hand om mig hela dagen.

Det är som att livet tar ett extra skutt.

Ett extra litet lyckoskutt.

Solen och jag.

Och i en av sofforna i barnen rums möts jag av detta.

Två små bara fötter som tillhör systerns barn.

Rufsig ligger hon där med solen på näsan och sover den djupaste och finaste lilla sömn jag sett.

Vi umgås.

En syster med tre barn och så jag med min familj.

Alla under ett tak.

Tillsammans.

Vi kör till skogen, barnen leker på nerfallna träd och vi pratar oss igenom en dag.

Min syster och jag.

Skogen är full med vitsippor och det doftar som skogen skall göra en förmiddag när solen strilar mellan de knoppade träden.

Och så äter vi god mat som får oss alla att tystna.

Vi hummar lite mot varandra mellan tuggorna, lax, ägg, en ny sås jag måste tipsa er om och mango/mozarella sallad.

Vi äter choklad, dricker rödvin och mannen blandar Mojitos.

Det känns som sommar och vi njuter.

Om och om igen.

Bara njuter.

Och jag snusar barnnacke.

Jag har honom hängande på höften som om det vore igår man hade småbarn.

Det sitter kvar i kroppsspråket på något sätt.

Det där med att göra allt men ändå ha en bebis på höften.

Och jag vill ha han här på höften oftare.

Nästan alltid.

Systers son Nils.

Nu är det dags för frukost med hela ligan.

Nybakat bröd och stora diskussioner.

Jag älskar att vara samlade och jag vill att de flyttar hit.

Nu.

vänner

Saknar dem.

De som bara kommer över snabbt och lätt.

De som dricker kaffe och pratar strunt.

De som har mjukisbyxor och håret i en rufsig tofs på huvudet.

Saknar dem.

de som skrattar lika mycket som jag till de tråkigaste skämten, som vill ta en promenad vid havet eller se en skräckfilm i soffan.

Saknar dem.

Tiden går för fort och allt hinns inte med.

Vänner bor för långt ifrån mig och de jag vill lära känna ännu bättre är minst 6 timmar bilfärd upp i landet.

Men en vacker dag.

En vacker dag har jag kanske all tid i världen.

Tid att dricka kaffe med rufsigt hår, se på skräckfilm och äta choklad.

En vacker dag har jag kanske fler av de finaste närmare än nu.

En vacker dag.

Tills dess fortsätter jag jobba, städa barnrum, planera vardagsrum och svara på de vackraste av mail jag fått på länge.

Tills dess.

 ♥

Leva & bo

Jag får väl ändå visa lite själv med.

Att mitt hem var med i tidningen igår.

Anna och Carina var ju här för nån månad sen.

Vi pratade om livet, bloggar, pinterest, föräldrar, barn och mycket,mycket mer.

Pratade om livet.

Om och om igen.

Och under tiden så fotade dem med.

Vissa av dem fotona ses nu i tidningen Leva&Bo.

Inget ni inte redan sett kanske.

Men ändå.

När jag kör till jobbet kan ni ju springa iväg och köpa den.

Tidningen menar jag.

;)

Ha en fin fin Söndag mina vänner.

Malin - By mile

Den här världen vi har.

Internet.

Tänk vad den ger oss.

Ger mig.

Det finns så många där ute som jag nu anser vara mina vänner.

Det finns massor av vackra, starka kvinnor som är så nära men ändå så långt ifrån.

De som skickar fina mail, sms och instagram-hälsningar.

Jag känner ju andra som aldrig skulle göra hälften av vad ni gör för mig.

Galet ju.

Galet bra.

Galet vackert.

Men ser du, säger jag till mannen när han står och läser tidningen vid köksön.

-Ser du?!?!

En tjej som jag inte träffat mer än här, en tjej som liksom står mig nära där ute i internet världen.

Hon är galet vacker inuti och utanpå. 

Hon tog sig tid, skickade fina hälsningar till mig, peppande ord när jag behövde dem och söta små hälsningar bara för att hon är just hon.

 I Fredags när jag kom hem.

Då hade hon skickat detta!!

Det vackraste lilla armbandet jag någonsin sett.

En liten kompass, så vacker , så enkel.

Förstår ni?

Ja men hur glad jag blev, hur rörd jag blev och hur många jag talade om det för?

Ja ni förstår nog, ni är ju ganska mycket som jag ändå.

Och så glad jag är att jag har er.

Så tacksam.

Så rörd.

Tack snälla söta Malin, hade du bott närmre hade jag kört hem till dig i ilfart och gett dig en varm kram.

En varm kram och sen hade jag nog stannat i din soffa och pratat om livet hela kvällen.

typ så.

Så tack Malin och du anar inte hur rörd jag blir för kvinnor som dig.

Anar inte.

små små ord med stor mening.

Tack.

Kram.

Vackra små ord på min dataskärm.

Vackra i sin lilla storhet och ärliga så jag känner dem.

På riktigt.

Det finns dem som tar sig tid,

Tar av sin tid och ger den till mig.

Det måste vara något av det vackraste man kan ge någon annan tänker jag för mig själv.

Jag visste inte att det fanns förr, visste inte att det fanns på riktigt.

Trodde inte.

Nu vet jag.

Tack.

Kram.

Det finns dem som tar en ledig dag i sitt liv och ger den helt och fullt till mig.

För att jag gillar henne, för att hon ger mig så mycket och hon vet att jag kommer få skratta ordentligt när vi ses.

Hon vet.

Skratta sådär som jag gjorde när jag var 15 och stod i ett tonårsrum med aningen för mycken mascara som rann ner för kinderna av skrattet som liksom bubblade ur mig.

En ledig dag och en tågresa 55 mil ner.

Så ger hon mig den tiden.

Helt och hållet och jag blir varm.

På riktigt.

Så som jag önskade jag kände mycket mer av när jag var 17 och behövde det som mest.

Men tacksamheten nu.

Den finns som ett bubblande skratt i min kropp och kommer ut om och om igen.

I skratt och gråt, i ord och mail.

Tack.

Kram.

På riktigt.

Så i de vackraste små vrårna i min själ ligger hon.

Minnena vi har och de vi ska skapa.

Jag behåller dem.

För alltid.

Tack.

Kram.

Barnfotografering

Jag fotade en bebis för ett tag sedan, kanske det mysigaste som finns.

De där små,små människorna som liksom bara är.

Bara ser på mig och som jag nästan kan lägga och sätta precis som jag vill.

Sen finns de som vuxit lite mer.

Dem som springer undan från kameran och som inte alls vill sitta där jag ber dom att sitta.

Som Isak.

Isak vill mer springa runt, ge mig en leksak och läsa en bok.

(tugga på bollar, stå på huvudet ja ni fattar..)

Och det är precis lika underbart att fota honom som en bebis, bara mycket svårare om man säger så :)

Men hur söt får man bli?

Kanske så söt att hjärtat hoppar till.

Han klättrade upp och ner på stolen, och varje gång jag ropade på honom att se åt mitt håll sträckte han ut tungan eller petade sig i näsan.

Inte varje gång kanske.. men nästan.

Och ser ni?

De där ögonen man kan drunka i.

De tillhör Isak.

Lilla fina du - tack för att jag fick fotografera dig goding.

Nu måndag och fullspäckat schema.

Igen.

Julfester och glöggmingel

Är ni beredda nu?

På alla mysiga kvällar med vänner.

Glögg, pepparkakor och massor av mysigt umgänge?

Jag är.

Och jag längtar till att få duka fint, bjuda hem min syster och sitta där vid bordet med levande ljus, vin i glasen och barn i hela huset.

Längtar och sörjer fortfarande den långa biten mellan oss.

Jag kollar igenom mina mappar i datorn och hittar dessa bilder från förra året.

Och nog blir man sugen på att duka upp till fest?

Jag blir i alla fall.
Men ingen fest är planerad här hemma ännu så jag kanske jag borde planera in en så det verkligen blir av.

Men innan det vill jag passa på att påminna om festen i butiken!
Torsdagen 28:e November kör vi på en glöggkväll med erbjudanden och utlottningar i butiken - på Sävvägen 1 i Kristianstad.
Ni tar väl med er era gladaste vänner och kommer ?

Nu ska jag dricka kaffe och vicka på tårna innan det är dags för en dusch och en fin dag.
Det ni.

Lördag var det!

Champagneglas, julpynt och tankar som tar över.

Jag jobbar med fotografering idag.

Och inuti jagar jag mig själv.

Det är mycket nu och ändå inget alls.

Mailboxen är full och svämmar över,

 förfrågningar jag vill ta mig an men inte kan.

Inte nu.

Jag hinner sen tänker jag.

Jag hinner senare, säger jag till mig själv.

Och jag vet att det kanske inte stämmer.

Men jag vill.

Åh jag vill.

Det har ramlat in nytt porslin i butiken.

Enkelt men ack så snyggt.

Jag fotar glasen i ett konstigt ljus med brasan tänd.

Jag är iskall om händerna idag igen.

Iskall.

Det är ett mail som är längre än de andra.

Ett mail som är skrivet till mig.

Mer äkta.

Det är ett mail som är personligt av alla hundra jobb-mail.

Ett mail som jag läser om och om igen.

Jag visste inte du fanns kvar,

trodde jag hade glömt dig och lagt dig bakom mig.

Jag hade fel.

Så fel.

Och jag vet inte nu om det är fullkomligt hemskt att minnas dig eller om det är ok ändå.

Om jag borde lyssna på dig, se dig och lära mig känna dig.

Igen.

Vet inte alls än.

Men jag andas tyngre nu.

Som en gråt som vill följa med ut i varje andetag.

och jag hade verkligen ingen aning.

Att det fanns där inom mig.

Som en klump med gråt innanför hjärtat någonstans.

Så jag jobbar vidare.

Jag fotograferar och ringer samtal.

Jag andas med gråten i halsen, men jag vet att det ordnar sig.

Det gör det alltid.

Har alltid gjort.

Jag väntar på ett ljus som aldrig tycks komma idag och funderar på om man borde träna istället.

träna är bra när man har mycket att tänka på.

det har jag lärt mig.

Det med.

Vänner växer inte på träd

Nej de kan vara svåra att hitta.

De där vännerna som liksom kryper sig nära inpå och stannar där.

de där vännerna som inte har några som helst problem med att lyssna till mina funderingar eller tankar.

De vännerna som inte ifrågasätter eller tvivlar.

De vännerna växer inte på träd.

Men det finns människor där ute som är vad jag önskar jag hade känt i hela mitt liv.

De som är lite som jag men ändå någon helt annan.

De som ger av sig själva och lyssnar och ser.

Dem finns där.

I vissa hörn och vrår av stigen vi kallar livet.

Där står de och jag blir så varm när jag krockar in i dem.

Glad.

Tacksam.

Och Sofia hon bara stod där på min väg en dag i livet.

Mitt i vägen för min stig och jag stannade.

Hon stannade.

Och trots att vi inte kommit mer än några futtiga små steg på vår vänskap så är hon speciell.

För mig.

Och när jag ibland saknar och längtar efter en vän som liksom SER mig så kommer hon.

Tack Sofia.

Sist vi sågs var som vanligt för kort.

Gick för fort.

Men nästa gång.

 tänker jag för mig själv.

Nästa gång måste vi ha mer än 5 timmar på oss och kanske ett vardagsrum att hänga i .

Vi behöver mer tid det är säkert.

På en lapp hade hon vackert skrivit 

"äntligen ses vi igen"

 och jag spar den i en låda för mig själv.

Tack Sofia.

Chokladen skall öppnas ikväll och tidningen följer med till lunchrasten.

Vänner växer liksom inte på träd.

morgonen för mig själv

Jag har slutat med alkohol.

Jag vet.

Helt galet för att vara mig eftersom jag fullkomligt älskar både vitt, rött och rosé :)

Men jag ville bara se vad kroppen säger.

Vad den tycker.

Jag ska gasa igång med träningen ytterligare.

Igen.

För den här kroppen jag bär på kräver så himlans mycket för att det ska hända något.

Så jag testar.

Vad som hänt hittills?

Ja än så länge har jag bara fått tre mornar där jag vaknar tidigare igen, där jag vaknar utvilad och pigg.

Så bara det är ju egentligen värt hur mycket som helst- dagar som dessa.

Dagar då solen står högt från klarblå himmel redan klockan 7 och vinden susar så försiktigt i min trädgård.

Bara det.

Här till höger har ni min brors blivande fru. Carin. Finaste Carin.

Och nu är de tillbaka i Västervik.

Svägerskan och kusinerna.

5 Dagar fick vi.

5 av de soligaste, somrigaste dagarna året bjudit på.

Tack snälla för att ni kom och rörde om.

Fick mig att skratta och ruska på huvudet.

Tack snälla fina ni.

Vi hann med strand, glass, fnitter, 

poolhäng, stadsrunda

 och grillkvällar.

Vi hann med att umgås.

Barnen hann skratta och retas, puttas och kramas.

De hann tävla i vem som kör snabbast med barnens mini-moto och vem som har flest diamanter i mine-craft.

De hann umgås.

Och ja här på sista bilden har ni min brors lilla "mini-me"

han är så lik min bror att man blir lite knäpp.

Fast så busig som han är var nog aldrig min bror.

Kan nog ingen annan vara:)

underbara barn.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och springa 8 kilometer.

Vad hittar ni på denna underbara sommardag i Juli?

det som händer när en gammal låt spelas på radion.

Då man blir som bortsvept.

Upplyft och flyttad till en annan tid.

När jag minns att Torsdagar var den viktigaste dagen.

Då vi drack billig vodka blandat med pineapple-juice i konservburkar.

Då vi dansade som om hela livet aldrig har ett slut.

Kvällar och nätter som vi skakade rumpa till svetten rann och skrattade tills vi nästan kissade på oss.

Kvällarna då vi trängde oss i köer och viftade med våra ögonfransar i hoppet om att komma in på den där cluben som hade ryktet om sig att vara den bästa i hela södra Florida.

När vi hade hårspray i väskan och solbrända kinder.

Vi sjöng högt på dansgolvet och kunde texter utantill.

När världen inte hade några större frågor än om killen hade ringt tillbaka, om hans ex på riktigt var farlig och om det var rea på skoaffären i det stora shopping-mallet.

Frågorna var inte större än så då.

och när låten med Wyclef spelas på radion denna morgon är det roligt att se tillbaka på en tjej som inte visste mer än så.

Hon var bra härlig den tjejen.

Och nog var tiden där underbar.

Det går nog inte en dag utan att jag minns tillbaka.

Tillbaka till Florida.

Nu måste jag snöra på mig skor och ta en runda innan jobbet.

(springer nog med wyclef i lurarna idag)

Hoppas vi ses där.

Ta hand om dig!