#csfloridawedding

Det var igår.

Min brors bröllop.

Och ni kan kanske redan ana att det var magiskt.

Men jag visar lite ändå.

Bröllop på stranden i Hillsborobeach, ja men visst.

Magiskt.

Vi var där tidigt på morgonen och jag dukade och piffade borden för att sen gå vidare till detta -

Att piffa Carin och dricka champagne för att fira.

Ja ska man gifta sig med min bror behöver man fira säger jag.

Ordentligt.

Sen när håret var fixat och make:en satt där den skulle fick hon snälla gömma sig på ovanvåningen tills det var dags.

Dags för detta.

Ta sig ner till stranden och till min gråtande bror som stod där och väntade på sin älskade Carin.

Självklart har jag flera hundra bilder men idag visar jag er dessa.

Några få.

För att visa er fler en annan dag.

Och att agera både dekoratör, make:up artist, hairstylist och fotograf på sin egen brors bröllop, jo det går.. tårarna rann bara lite mer bakom linsen.

Men det går.

Idag har vi hela huset fullt av nyvakna barn, hela kylen full av rester och hela hjärtat fullt av kärlek.

Det ni.

Det.

Midsommar hos en syster

Jag försvann härifrån.

Försvann och tog med en hel familj dit.

till svärföräldrar och till min syster.

Mitt ute på landet där ingen mobiltelefon fungerar och dator inte finns.

Dit försvann vi.

Vi hade champagne-fukost, bakade rabarberkaka, skrattade och körde moped.

Precis som det ska vara när man försvinner ut på landet där inget annat än livet finns.

Efter det var det min systers "land" vi besökte.

Härsade hö, åt sill och potatis och klädde den obligatoriska midsommarstången.

Och fast att det var isande kallt denna midsommar så var jag varmt inuti.

Det där med att fira midsommar med de man gillar allra bäst..

det.

vore så trevligt om du var med

Det kommer ett sms och det är precis så det står.

"vore så trevligt om du var med"

Jag vet svarar jag och det känns i hjärtat.

Jag vet.

Det är den där systern med tovan i nacken som skrivit till mig.

Det vore det.

Verkligen.

Jag drömmer om att det inte spelar någon som helst roll om var jag bor.

Att det är superduper enkelt att flytta ett helt företag 55 mil norr uppåt i landet och att jag skulle trivas i en skog jag en gång hatat.

Jag drömmer om det.

För deras skull.

För min skull, mina barns skull, för hennes skull och hennes barns skull.

Drömmer om att hitta ett hus på landsbygden lagom nära till allt och med allt det där jag vill ha.

hav, slätter, lövskog och rapsfält.

Ja precis.

det var ju Västmanland jag skulle till och inte var kvar här i Skåne...

men tänk om hon bodde närmre.

Bodde här.

Då skulle jag ringa hit dem idag och bjuda på grillad kyckling och tre glas vin.

Jag skulle hjälpa henne måla huset och jag skulle ta hand om Nils när hon storhandlar.

det vore så trevligt om du var med.

med ryggen mot husväggen

Redan när vi vaknar skiner solen in.

Trädgården badar i ljus och daggen hänger tungt i våta gräset.

Jag älskar det.

När solen väcker mig och tar hand om mig hela dagen.

Det är som att livet tar ett extra skutt.

Ett extra litet lyckoskutt.

Solen och jag.

Och i en av sofforna i barnen rums möts jag av detta.

Två små bara fötter som tillhör systerns barn.

Rufsig ligger hon där med solen på näsan och sover den djupaste och finaste lilla sömn jag sett.

Vi umgås.

En syster med tre barn och så jag med min familj.

Alla under ett tak.

Tillsammans.

Vi kör till skogen, barnen leker på nerfallna träd och vi pratar oss igenom en dag.

Min syster och jag.

Skogen är full med vitsippor och det doftar som skogen skall göra en förmiddag när solen strilar mellan de knoppade träden.

Och så äter vi god mat som får oss alla att tystna.

Vi hummar lite mot varandra mellan tuggorna, lax, ägg, en ny sås jag måste tipsa er om och mango/mozarella sallad.

Vi äter choklad, dricker rödvin och mannen blandar Mojitos.

Det känns som sommar och vi njuter.

Om och om igen.

Bara njuter.

Och jag snusar barnnacke.

Jag har honom hängande på höften som om det vore igår man hade småbarn.

Det sitter kvar i kroppsspråket på något sätt.

Det där med att göra allt men ändå ha en bebis på höften.

Och jag vill ha han här på höften oftare.

Nästan alltid.

Systers son Nils.

Nu är det dags för frukost med hela ligan.

Nybakat bröd och stora diskussioner.

Jag älskar att vara samlade och jag vill att de flyttar hit.

Nu.

Borta bra

För det heter ju så.. men hemma bäst.

Och ja när jag har en hel familj kvar här hemma.

En familj som har de varmaste av kramar och vackraste av ord.

Då är ändå hemma alltid bäst.

Barnen är så uppe i varv och berättar om allt som hänt, hur de saknat och vad de gjort när jag varit borta.

Jag lyssnar, ler och doftar i deras nackar.

Och nu byter jag ut en latte i solen mot en bryggkaffe vid datorn.

Den stekande solen vid poolkanten är nu en svag liten stråle från disig himmel.

Men hemma är fint.

Hemma är just det.

Hemma.

Och något annat som måste bytas ut ganska fort är detta.

Iskalla drycker i svettande glas och mat som är så god att man gärna äter några tuggor för mycket.

Jag byter ut det nu, till vardag och hälsa igen men ångrar inte en sekund av allt vi gjorde.

Allt vi åt och allt vi såg.

Längtar redan till nästa resa.

Nästa resa.

Men nu väntar jobbet.

Och där händer massor kan jag lova!

Visar bilder i helgen!

något speciellt

Någonstans inom mig händer något.

Det är något som inte varit här på länge som liksom hittat tillbaka.

Det känns i hela kroppen.

Jag borde bo här.

Någonstans där solen skiner mer än sällan och ja jag behöver den här känslan av ro.

Ro och njutning.

Och vi forsätter.

Vi gör allt vi kan att försöka hinna

 allt.

Stranden, shoppingen, maten, intrycken.

Försöker sa jag, för det här med tiden gör mig rädd.

Jag längtar hem till barnen och mannen med det mjuka skägget, men jag vill även ha mer.

Mer och längre.

Tid här med allt som är så speciellt.

Speciellt underbart.

Jag är flygrädd

Pratar inte om det högt.

Känns liksom lite tabu att göra det.

Prata om att vara flygrädd.

Rädd och förväntansfull på samma gång.

Men nu när ni läser detta sitter jag på ett plan som ska ta mig över hela världen typ.

Och jag har min syster med mig,

solhatten i väskan och hela kroppen full av förväntan.

Ja precis så är det.

Rädsla, förväntan och fjärilsfladder i hela kroppen.

Hela själen.

En resa med en syster startar idag.

Nu.

svindlande glad

Det är med små små andetag jag tänker på resan jag ska ta.

Jag har inte helt och fullt landat i det ännu.

Att den ska ske.

På riktigt.

Men biljetterna är bokade, hotellet är betalt och en bil skall finnas att hämta upp på flygplatsen när vi landat.

Så den finns ju där.

Resan som jag ännu inte riktigt kunna greppa.

Vi kommer från samma föräldrar hon och jag, men det är inte förrän nu jag säger att jag känner henne på riktigt.

Min syster Sandra.

Inte förrän nu jag förstår henne och vet hur hon känner.

Nu.

Och det kan vara så att vi egentligen hela tiden var precis så här olikt lika men alla sa att det var tvärtom - som gjorde att vi aldrig lärde känna varandra på riktigt.

På djupet.

Eller så är det bara åldern, åldern och visheten och kärleken som liksom kommit in och styrt upp.

Vilket fall.

Så är jag svindlande tacksam att vi gjort detta.

Hon och jag tillsammans.

Svindlande glad.

Och även om det ska jobbas lite från min sida (har fått ett erbjudande som liksom knappt går att ta in) så ska vi ändå umgås.

Min syster och jag.

saker att se fram emot

Det finns ju hundra säkert.

Hundra saker att se fram emot, 

men ändå - vissa är ju bara så bra att man liksom får hicka.

Som det jag har att se fram emot.

Det är så bra att jag får hicka.

Och lite andnöd, och en varm skön snurp i magen.

Det enda konstiga är att det bara innehåller mig.

Inte en enda medlem från min fina familj inkluderas.

Bara jag, jag och min syster.

Alltså jag ser så fram emot detta.

Just nu borde jag steppa upp med min kropp lite mer tänker jag.

Ta tag i den lite extra igen och se till att den inte ser för tantig ut i bikini.

Ja men precis.. bikini liksom.

Bikinis och en och annan mojito.

Det har jag att se fram emot.

Det och en himla massa fina dagar med min syster.

oj, oj, oj alltså.

Oj.

Livet sätter sina spår

Jag sover aldrig men jag är trött hela tiden.

Nu när huset är tomt.

Som ett andetag som andas ut och inte andas in igen.

Så känns det i huset när alla åkt.

Ingen liten Ida-Lisa som sitter och ritar fruktfamiljer vid mitt matbord.

Ingen liten Nils som pussar mig med öppen mun i soffan.

Ingen bror som dricker vin tillbakalutad i en sliten fåtölj.

Nej nu har de åkt hem igen.

Och jag sover inte alls.

Jag drömmer mardrömmar och kan inte sortera.

Typiskt mig ändå, att längta och sakna så mycket att allt nästan rasar när de lämnar.

Jag vet att det har med veckan att göra, veckan då hela huset varit fullt av spralliga barn och älskade vuxna, vi har bara varit på det bästa sätt vi kan och jag känner då -

Känner livet i mig.

Kärleken.

Massor och mycket.

Men nu är det vardag igen.

Livet knackar på dörren och vill in.

Rutiner och skola.

Jag gillar det med såklart men jag kommer sakna huset fullt av spralliga barn och älskande vuxna.

Sakna.

♥