OOIE GOOIE CARAMEL CAKE

Jag döpte den till det.

Ooie Gooie för det är precis det den är.

Kladdig, krämig, galet god.

Och hur gör jag den då?

Jo jag bakar två kladdkakor, som vanligt typ..

jag har ägg och socker som jag vispar poröst och i en annan skål har jag mjöl, vaniljpulver och kakao.

Smälter smör.

Ner med smöret i äggkleten, och sen vänder jag försiktigt ner hela äggsmeten i mjölet.

Bara vänder ner - inte vispar!

Jag smörar 2 former med avtagbara kanter som jag sedan har kokos i för att jag helt enkelt gillar det bättre än tex ströbröd.

In med dem i ugnen på 175 grader i ca 12 minuter och direkt de är klara ställer jag in dem i frysen.

.

Och när du tycker att du ska bjuda på dem.. ta ut dem ca 1 timme innan och lossa dem från formen  - lägg den på fint fat och så brer du ut Dulce de leche på hela kakan och lägger sedan den andra kakan uppepå.

(om de inte vore frusna nu - skulle du inte kunna hantera så kladdiga kakor)

på det sista lagret har jag sedan hällt ut favoritnötter ihopkokade med dulce de leche som jag toppar med havssalt.

Servera med vaniljglass och kanske en klick grädde.

den här kakan är supergod - men supermäktig så servera bara som en pralinstorlek. Det räcker gott nog.

Lovar.

Nu kör jag till jobbet.

Ha en fin Lördag.

Lo-ika smycken & kläder

De frågar mig om jag är stressad.

Jag kan inte svara.

Har aldrig kunnat svara på frågor som den.

När vet man det?

För jag vet, att om de frågar mig alla följdfrågorna..

Jobbar du? Hur mycket?

Har du barn? Hur många?
Har ni hus? Husdjur?
Känner du press?

Ja men eller hur, jag vet ju att när följdfrågorna kommer och jag svarar att ja jag jobbar - alla dagar i veckan.

Jag har tre barn, två hundar och ett hus.

Jag tränar minst 4 ggr i veckan, jag fotograferar och bygger webshop.

Jag kanske känner lite press ibland.

Från mig själv.

Men ändå vet jag inte när jag är stressad.

För jag är ju verkligen sämst på att ta det lugnt.

Sämst.

Jag får en allergisk reaktion som inte ger mig någon luft.

Den bara finns utanför mig

det går inte att fylla lungorna som jag brukar.

Jag sover dåligt och jag svimmar.

Fråga mig inte nu om jag är stressad för just nu, hade jag nog svarat ja.

Luften fattas mig.

Jag försöker ändå.

Ta det lugnt, andas.

Försöker.

Och försiktigt fotar jag de nya smyckena och kläderna som trillat in i butiken.

Försiktigt.

Och jag planerar att ringa en syster.

Snart.

Sail away with me honey...

Det är solsken på promenaden där jag går innan världen är vaken.

Gräset är vått och på åkern skuttar harar.

Det är solsken och i mina lurar sjunger han.

Jag längtar efter sommarens varma dagar.

Sommarens ljumna nätter.

Om de kommer.

När de kommer skall jag vara med.

Jag ska vara där och jag tänker inte släppa taget.

.

Jag hinner lämna ett köksförslag och kunden blir lyriskt glad och då även jag.

Det känns i luften idag.

Det blir en grym dag.

På mer än ett sätt.

Det blir en grym dag jag känner det inuti.

Välkommen Fredag i solsken.

Påskafton 2015

Det börjar med en frukost.

En lång sådan.

Jag hade lovat barnen "hotell-frukost" och höll mitt ord.

Jag stekte amerikanska pannkakor som jag serverade med hallon, vispat smör och lönnsirap.

Ja jag serverade en hel del annat med, som ostar, granola och bröd men det var detta som gick hem bäst hos barnen.

Och sen fortsatte vi.

Jag tog en 5km runda och vi körde in till stan för att köpa chardonnay till påskmaten som skulle ätas.

Påskafton liksom.

Proppmätt.

Proppmätt och så nöjd.

Nu intar jag soffan med en kopp kaffe.

Fin Påskafton enligt mig.

Mycket fin.

Det är som det är och blir vad du gör det till

Jag sa till barnen att jag bestämt mig.

Att bara vara.

Min yngste tycker det verkar mest osannolikt och säger med mjuk blick.

-men det är ju inte du mamma och man ska alltid vara sig själv.

Är det något som jag gjort rätt så är det barnen tänker jag då.

Så kloka och så starka.

De är liksom så fullkomligt säkra i sig själva - så starka, så vackra.

-jag vet, svarar jag.
Men de sägs ju vara bra att bara vara.

Han nickar.

Jag drar undan hans lugg från hans lilla ansikte och han ser på mig.

Men jag lovar att bara vara jag.

Och att ta mer tid till att njuta och älska i nuet säger jag då.

Ja Yolo liksom svarar han.

Jag skrattar.

Ja, Yolo liksom.

Och jag vet ju att allt jag drömmer om,
 allt jag vill och allt jag vet jag kan.

Det kan ju inte vara alla andras drömmar oxå.

Så det är det jag menar,

Jag stannar upp och andas.

Är med mig själv för mig själv.

Och drömmarna får vara bara mina.

Ett tag till i alla fall.

Idag ska jag fotografera nya kuddfodral från underbara The Travelling Band - och sen ska jag bara vara hela långa fredagen.

.

Smoothie-time

Jag vaknar innan allt.

Innan ljuset kommit åter.

Innan hundarna suckat dagens första lilla suck.

Ensamt men ändå den bästa tiden på dygnet.

Innan allt annat vaknat.

Så jag dricker kaffe och blandar en smoothie.

En sån grön sak som är bland det trendigaste som finns just nu.

Min bas?
Alltid kokosdryck.
Alltid.

Sen har jag i en påse av det där.

Det ska visst vara supernyttigt för mig så jag testar.

Nyttigt är bra tänker jag.

Nyttigt behövs.

Jag har även i lite frusen spenat, psylliumskal och en skopa vaniljprotein.

Så bara.

Min gröna smoothie på min lediga dag.

Nu tänker jag läsa bloggar och planera en fotografering.

Bra Tisdag trots regnet som faller utanför.

Drömmer mig bort

Det är Söndag.

Min lediga dag.

Jag sover aldrig länge men jag drömmer om det.

Jag saknar de där mornarna när jag bara kunde ligga kvar, 

sträcka på mig, somna om.

Men nej det är inte jag längre.

Jag stiger upp när alla andra sover och det är fint det med.

Jag vattnar den där Hortensian så den håller sig vacker.

Klappar hundarna & dricker mitt kaffe.

Tänk vad jag gör mycket saker på precis samma sätt dag ut och dag in.

Är det vuxet eller är det bara ett liv på rutin tänker jag.

Och så sätter jag mig här.

Vid datorn.

Letar ännu en gång efter en resa till en strand, en vind som är varm och en promenad som jag aldrig vill ska ta slut.

Det vore skönt tänker hjärtat,

Att bara sitta under ett parasoll någonstans och lyssna till havets brus.

Känna dofter av salt, kokos och en liten hint av lime.

Det vore skönt tänker hjärtat.

Så jag sitter här vid datorn och letar flygstolar till solen.

Tänder doftljus och håller en snäcka i min hand.

Det vore skönt tänker hjärtat.

Jag försöker lyssna på mig

Jag tar långa löparrundor och solen skiner.

Jag hinner tänka.

Andas.

Sortera.

Det finns så mycket som bara är med mig.

Bara är som det alltid varit men inte på riktigt.

Och jag har lovat mig själv att ta tag i det på riktigt.

Att ta tag i mig.

Så jag springer långa rundor och tänker.

 det torra gruset rasslar under skorna och solen skiner från klarblå himmel jag tänker.

Varför gör du så? Varför är du där?

Varför har du alltid varit sån?

Och där i mina steg på gruset kommer den igen.

Känslan av styrkan jag ändå besitter.

Och även sorgen för mitt yngre jag som hade så fel.

Jag bestämmer mig för att bryta mönster jag aldrig ville ha.

Bestämmer mig.

Ni vet sådär på riktigt så man nästan måste stanna, le lite och se sig omkring om det märks.

Så bestämmer jag mig.

Jag var så elak mot mig själv när jag var yngre, jag letade aldrig riktigt fram den jag egentligen var och jag lyssnade för mycket på andra.

Vad de sa att jag var och hur de gjorde.

Och trots att det är 100 år sedan nu - känner jag att det är det som sitter kvar.

Det är liksom rotat i mitt själsliga muskelminne och jag bestämmer mig för att radera.

Och när jag kommer hem från min runda skickar jag långa sms till mannen och barnen.

Bara förtydligar att det är dem.

Dem som betyder mest för mig alla dagar - alltid.

Livet.

Ett löfte

De var en lärare som frågade mig en gång.

-Vad ska du bli när du bli stor Carola?

Eller det är väl en drös med lärare som frågat lite av den frågan genom åren.

Och aldrig har jag gett någon något svar.

Idag vet jag fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor.

Men samma svar som då dyker alltid upp i mitt inre.

Jag ska bo där solen skiner och göra det jag gillar bara.

Jo det var så jag svarade en av de där lärarna.

Det står i en bok jag har kvar.

Jag ska bo där solen skiner och göra det jag gillar.

Det låter som jag hade ganska bra syn på livet redan då.

För fortfarande.

Nu.

Är det precis det jag vill göra.

Flytta till solen och göra det jag gör nu.

det jag gillar.

Jag dricker kaffe när de andra sover.

Vattnar min nya vackra Hortensia och ser ner på de där snäckorna på soffbordet.

Havet.

Solen.

De har kallat på mig sedan dess.

sedan jag var 12 år och fick en fråga i skolan om vad jag skulle bli när jag blir stor.

Varför gör man det inte bara?

Packar med sig sina kära och flyttar till värmen?

Det är den där mänskliga fegheten som älskar rutin och inte vill oroa sig som stoppar mitt hjärta.

men jag har sagt det högt nu.

Att det är dags att följa hjärtat.

Vi lever ju bara en gång vad vi vet.

Bara en gång.

Jag springer i takt med vinden

Jag sover.

Äntligen.

Hela natten med drömmar som är svåra att tyda.

Jag vaknar av ett avlägset skratt som tillhör mig och kan inte somna om.

Klockan är 6 på morgonen, det är Lördag.

Jag dricker mitt kaffe med terass-dörren öppen och känner på vinden att det är dags.

Dags att springa med vinden ute vid fälten jag känner så väl.

Jag springer utan tvivel eller frågor.

Springer med öppet hjärta och klara svar.

Springer med vinden - och när jag stannar utanför dörren igen känner jag det.

Lugnet som inte kan komma med något annat än träning.

Lugnet och det där glada pirret.

Som vår.

Inuti.

Och efter frukost och hundpromenaden låtsas jag att solen skiner trots att den är långt bakom molnen.

Jag låtsas att vinden doftar Syrén och himlen är blå.

Låtsas att våren är lika mycket här utanpå som där inuti.

Lördag i Mars.

Helt plötsligt.

Magisk Måndag

Jag har ju varit iväg.

55 mil bort och inte hemma.

Men nu.

Nu är vi hemma igen.

Det bästa hem jag vet faktiskt.

Ni vet - där man vet exakt var en strumpa ligger och skräpar, där man vet att det alltid finns minst 3 maskiner tvätt att tvätta och där sängkläderna alltid känns som gjorda för just mig.

Där barnens fingervantar alltid har en tendens att försvinna, där toalock aldrig stängs och där det varje kväll måste plockas bort minst 6 glas från köksön för att barnen tar ett nytt varje gång de ska dricka.

Där.

Hemma.

Och ni kan förstå hur mycket jag har att jobba ifatt.

Jag menar en hel vecka 55 mil bort och med magsjuka på det.

Typ inget av det som skulle bli gjort blev det.

Så idag, och typ alla dagar den här veckan jobbar jag.

Fotograferar, packar upp varor, skickar varor, sorterar på lagret och packar fina paket.

Så gör jag.

Men först.

Först fyller den finaste Noel år och han skall firas.

3 presenter har han fått redan och ikväll önskas lax.

Ja minsann.

Min son han kan han.

Måndag.

Hemma igen.

Rent hus & solsken

Jag gör allt på samma gång.

Så som jag alltid gör när det händer saker.

Jag städar huset, tvättar, bygger hemsidan, fotograferar, bokar flygresor och mailar 100 och en till.

Så som jag alltid gör när det händer saker.

Hela tiden och ständigt övervakad av den där lille herren.

Är det någon som älskar mig mer än vad man egentligen kan så är det han.

Charlie.

Han som följer mig var jag än går om det så är över leriga fält eller i en alldeles för trång fåtölj.

Så ja nu är huset städat.

Solen kikar in lite varstans och i huvudet planerar jag en outfit för en festlig kväll.

Och nu åter till den där webshopen.. oooo som jag hoppas den blir bra.

Ha den finaste av Onsdagar.