Västervik

Jag kör tillsammans med min skäggiga man till Västervik en Torsdag kväll när barnen redan är där.

Vi kör genom regn och rosa himmel.

Genom lugn tät skog och stressade motorvägar.

Vi kanske ska stanna och sova var som helst säger jag.

På vägen till Västervik.

Som ett äventyr i äventyret.

Bara stanna.

Var som helst.

Men vi körde hela vägen.

Smög in i ett sovande hus.

Och sen hade vi en glad, kärleksfull, mysig midsommar

 trots det där regnet som aldrig slutade falla.

Vi hann umgås, lyssna på barnens historier, vi lekte med konstiga appar i telefonen, vi åt midsommarmat, jag sprang längs med havet, vi gick på promenader och somnade med leenden på våra läppar.

Vi spenderade midsommaren i Västervik.

Tillsammans.

Fullkomligt underbart.

trots regnet som aldrig slutade falla.

Skolavslutning & snart Midsommar

Jag kände hur den rann iväg.

Tiden.

Hur jag hade hundra planer och gjorde så gott jag kunde på vägen.

Det var avslutning i Fredags.

Tre förväntansfulla barn i mitt hus fixade med frisyrer och kläder.

Vi fick dela upp oss.

Jag fick köra på dotterns avslutning medan mannen var på sönernas.

Ellas avslutning är i en vacker kyrka som ligger precis bredvid deras skola.

Och alla barnen är så uppklädda och fina. Det syns utanpå tänker jag.

Vad som händer inuti.

Bubblet, leendet, förväntan.

och när sången klingat ut i kyrkan stod jag utanför och väntade med blommor.

Grattis älsklingen. Nu är det sommarlov!

Äntligen.

Och det kunde inte ha startat bättre.

Kusiner på besök och medelhavsvärme i vår trädgård.

Kunde inte startat bättre.

Ny matta och en längtan som tar slut

Det är Tisdag.

En morgon i Juni och solen syns inte till när jag vaknar.

Jag ska sluta längta efter ett väder som inte är svenskt tänker jag.

Jag måste.

För jag tror liksom i själen att jag bor på en plats där himlen är nästan ständigt blå och palmerna vajar i vinden.

Jag tror liksom så i själen.

Det märks tydligt även i mitt hem.

Jag plockar bort och lättar upp.

Placerar ut fler och fler gröna plantor och snäckor runtom i huset.

Jag längtar till blå himmel och salta hav.

Men jag bestämde mig i morse att det är slut på det nu.

Jag måste sluta längta efter ett väder som inte finns.

Jag får flytta dit där palmerna bor istället säger jag.

En vacker dag.

Palmerna och jag.

Den nya mattan med.

Den är lite medelhavs-aktiv på något sätt tycker jag.

Som om den tillhörde ett hus på Mallorca eller Ibiza, eller kanske rentutav LA.

Lite så.

Jag kör en systerson till havet

Det är obligatoriskt om solen skiner.

Att köra till havet när vi har gäster här.

Vi måste passa på säger jag.

Passa på att andas havsluft och se glittret i havet.

Precis på klockslaget när vi körde upp till parkering slog mätaren om till 22 grader och alla de kläderna vi hade på oss kändes genast på tok för varma.

Vi beställde glass och gick sedan ner till havet.

En glass för en 2-åring, bara där är det ett äventyr som sker.

Och så blev det plötsligt typ 30 grader i solen och mina ben i de svarta jeansen grillades totalt.

Och ja en 2-åring.

Ni vet ju vad en två-åring gör om havet öppnar sig framför honom - alldeles vindstilla och glittrande turkos-blå.

Ni vet ju vad han gör.

Han kräver hjälp av sin äldre kusin med att ta av skor, strumpor & knåpa av jeansen, 

för att sedan stapla ut i det iskalla vattnet och skratta högt när de försiktiga skvalpet sköljer över tårna.

Det är obligatoriskt.

Att köra en systerson till havet när himlen är klarblå och havet ligger stilla.

Som en oskriven lag liksom.

Så.

Måla med kalkfärg igen

Typiskt mig tänker jag.

Att omedvetet smitta av mig på honom.

Sonen i mitten.

Han drabbas av mig lite då och då.

Utan att jag menat det så och utan att han själv riktigt förstått det.

Jag vill måla mitt rum med kalkfärg säger han.

Grå, men inte så mörkt grå som tv-rummet.

Mindre grå.

Lite stenhus och industri.

Jo men det är sant han säger så.

Förstå liksom.

Lite kalkstenshus och industri.

Han är 12 år.

Jag kan inte låta bli att le och krama honom så pass att vi nästan båda två tappar balansen.
Noel.

Jag sa att det var en plan vi måste ta tag i.

Men inte nu.

Jag måste köpa färg och vi måste maskera, spackla, ja ni vet.

När jag kom hem från jobbet på Fredagen hade han gjort allt.

Ja allt.

Han hade vackert tejpat fast pappen på golvet, noga maskerat alla kanter och tak.
Han hade spacklat, jo men på riktigt - spacklat.

Jag var ju tvungen att köra och köpa färg direkt.

Det barnet alltså, han är så lik mig på så många sätt och så lik sin pappa på andra.

Så ja nu har båda sönerna kalkstens-rum.
(yngste sonen var snabb på att haka på här)
Jag valde inte Kalklitr här utan testade en ny.

Pure & Original - blev precis som vi ville.
Magiskt svalt, men varmt och matt, matt, matt.

Den ena ska in med trämöbler och den andra ska ha industriellt säger han.

Ja så jag fortsätter förvånas på det mest magiska vis, letar skrivbord till den industriella stilen och kramar honom hårt.

Kreativa underbara barn.

Willa Nordic

Jag stod ensam bland tallar med fågelkvitter och brus mellan grenarna.
Det var Onsdag och solen sken.

Här kan man bo tänkte jag.

Här kan man bo.

En kort promenad från havets brus.
Här kan man bo.

Jag var i Åhus för spännande möten om framtiden.

Kikade in i en magiskt vacker villa som Willa Nordic byggt där nere mellan tallar och vitblommande buskar.

Ett möte som sätter igång kreativiteten som en strömmande fors.
Hus skall stylas, planeras och mysas in.

Typ det bästa jag vet.

Det bästa.

Med oss på besöket var denna vackra varelse.

Hon ville mest av allt vara ute och jaga fjärilar eller rulla sig i parets vackra heltäckningsmatta, vi tvingade henne att stanna inomhus och sa nej när hon försökte bita i mattan.

Ja nog för att hon är vacker Idun men ändå.

Att tugga upp någons matta.. nej där sa vi ajaj.

Jag menar det är ju ändå ett nytt hus de har.

Ett galet vackert nytt hus.

Här blickar vi in i den öppna planlösningen kök/matrum/vardagsrum.

Ja men ni ser.

Så smakfullt.

På ett väldigt Åhus-aktigt vis.

Konstigt hur vissa stilar liksom bor i orten.

Ja det var så snyggt.

Min bygga nytt nerv vaknade ännu en gång till liv och jag drömde om träfasader och walk-in-closets igen.

Det finns ju tomter kvar så man vet aldrig.

Allt var smakfullt inrett.

Från hallens blå matta till sovrummets cerise överkast.

En färgsprakande familj i en stilren villa i Åhus.

Och nu väntas samarbeten.

Spännande sådana.

Ni får följa med såklart.

Så roligt vi kommer ha.

Och ja tänker ni att kanske jag måste flytta närmare havet, kanske Åhus kallar på mig, med vackra små gränder, tallskog och hav som brusar..ja men tveka inte.

Jag vet precis vart ni kan bo.

Precis.

Sail away with me honey...

Det är solsken på promenaden där jag går innan världen är vaken.

Gräset är vått och på åkern skuttar harar.

Det är solsken och i mina lurar sjunger han.

Jag längtar efter sommarens varma dagar.

Sommarens ljumna nätter.

Om de kommer.

När de kommer skall jag vara med.

Jag ska vara där och jag tänker inte släppa taget.

.

Jag hinner lämna ett köksförslag och kunden blir lyriskt glad och då även jag.

Det känns i luften idag.

Det blir en grym dag.

På mer än ett sätt.

Det blir en grym dag jag känner det inuti.

Välkommen Fredag i solsken.

Påskafton 2015

Det börjar med en frukost.

En lång sådan.

Jag hade lovat barnen "hotell-frukost" och höll mitt ord.

Jag stekte amerikanska pannkakor som jag serverade med hallon, vispat smör och lönnsirap.

Ja jag serverade en hel del annat med, som ostar, granola och bröd men det var detta som gick hem bäst hos barnen.

Och sen fortsatte vi.

Jag tog en 5km runda och vi körde in till stan för att köpa chardonnay till påskmaten som skulle ätas.

Påskafton liksom.

Proppmätt.

Proppmätt och så nöjd.

Nu intar jag soffan med en kopp kaffe.

Fin Påskafton enligt mig.

Mycket fin.

Det är som det är och blir vad du gör det till

Jag sa till barnen att jag bestämt mig.

Att bara vara.

Min yngste tycker det verkar mest osannolikt och säger med mjuk blick.

-men det är ju inte du mamma och man ska alltid vara sig själv.

Är det något som jag gjort rätt så är det barnen tänker jag då.

Så kloka och så starka.

De är liksom så fullkomligt säkra i sig själva - så starka, så vackra.

-jag vet, svarar jag.
Men de sägs ju vara bra att bara vara.

Han nickar.

Jag drar undan hans lugg från hans lilla ansikte och han ser på mig.

Men jag lovar att bara vara jag.

Och att ta mer tid till att njuta och älska i nuet säger jag då.

Ja Yolo liksom svarar han.

Jag skrattar.

Ja, Yolo liksom.

Och jag vet ju att allt jag drömmer om,
 allt jag vill och allt jag vet jag kan.

Det kan ju inte vara alla andras drömmar oxå.

Så det är det jag menar,

Jag stannar upp och andas.

Är med mig själv för mig själv.

Och drömmarna får vara bara mina.

Ett tag till i alla fall.

Idag ska jag fotografera nya kuddfodral från underbara The Travelling Band - och sen ska jag bara vara hela långa fredagen.

.