Septembers början

Jag jobbar hela helgen.

I butiken och på ett fält med en vacker kvinna.

Regnet hänger i luften hela tiden men vi klarar det.

Klarar oss utan regn men med iskalla fingrar och tovigt hår.

Så hela helgen jobbar jag.

Men jag hinner ändå med att se hemmet lite extra.

Klappa på barnen, ta en en liten lur i dotterns säng och ligga tätt ihop med en skäggig man i en soffa.

Så jag jobbar men hinner ändå.

Och nu är kameran full.

Full av fotografier på en vacker kvinna på ett fält.

Med vackra tyger i vinden och smycken runt halsen.

En annan dag är det de fotografierna jag visar här.

Men nu måste jag jobba.

September är här 

 jag lyssnar på Ulf Lundell och vill fortfarande flytta till ett varmare land.

Stressad

Det är ju inte något jag vill vara.

Inte något jag förstår att jag är heller för den delen.

Men jag vet det ändå.

Jag är stressad.

Över allt och ingenting.

På händerna står det små ord som skall påminna mig.

Ring den.

Beställ det.

Tvätta då.

Bonden klipper av det vackra guldet på fältet när jag går med hundarna.

Sommaren viskar om att den skall ta slut men jag tror den inte.

Vill inte.

Jag klär mig i svart när de säger att regnet skall komma.

Svart med röda naglar,

Det blir en dagens och jag tänker att jag skall andas.

Djupa andetag som får mig att lugna mig.

På riktigt.

Djupa andetag.

Det är så mycket som skall fixas innan min semester.

Beställas, ställas iordning, skrivas och inhandlas.

Massor.

Men snart.

Snart tar jag semester med havsbrus och pool-plask, skratt hög musik och för mycket av det goda.

Snart.

Bara andas djupa andetag säger jag till mig själv.

Eller som dottern säger - YOLO,för vad gör väl det om 100 år.

Och ja, vad gör väl det.

Snart.

Snart semester.

En magisk sådan.

En Måndag på en brygga

Jag jobbar, lyssnar på John Mayer på olämpligt hög nivå och när jobbet låses för kvällen tar jag barnen med till en sjö.

En sjö med mörkt vatten där jag inte ser botten.

Precis som det var när jag var liten.

En sjö med den där speciella "hej sommaren doft".

Barnen badar.

 Jag stannar på bryggan.

"i've been without you to long"

-Mamma botten känns läskig, säger min yngste son och hänger sig kvar på bryggans kant.

Släpp och simma säger jag och han ler och kastar sig i.

Du då mamma? Du då, ska inte du bada?

Han skrattar när han frågar för han vet vad svaret blir.

Nej älskling inte idag,

Inte idag.

Och jag vet inte om jag någonsin gillat att bada.

i något annat än ljumna hav när solen steker.

För det där med att bada för att man ska.. nej det är inte jag.

Det konstiga är ju att jag älskar havet och sjöar, att sitta vid.

Blicka ut på.

men bada, då måste det vara mer än 30 grader i luften och minst 27 i vattnet.

Minst.

Så jag satt kvar på bryggan, lutade mig bakåt och blickade ut på en sjö med tre barn och stilla vatten.

Vackert var det.

Underbart vackert och jag nynnade till John Mayer i bilen hem igen.

"here i come, here i come ~ back to where i'm from"

Tack Måndag för att du var så strålande vacker.

Olsson & Jensen lampan är på plats!

Den kom för nån dag sedan.

Lampan som liksom fått mig att på riktigt kunna säga att jo.

Jo man kan ha en kärlek för saker.

För vackra ting.

Som denna.

Jag fick mannen att klättra våra 4 meter upp och hänga upp den åt mig.

Och där hänger den nu och är så vacker att det inte behövs några ord.

inga ord.

75 cm kärlek som tronar sig i vårt vardagsrum.

Tillsammans med texas longhorn skallar och vackra urnor så är det kanske snart precis så som jag vill ha det.

Och den där lampan.

Ja den gjorde sitt till.

Gjorde rummet ännu mer fyllt till bredden.

Till bredden av kärlek.

Efter att lampan var på plats firade vi.

Kanske mest jag.

Men ändå.

Jag firade.

Med kanske det godaste jag vet just nu.

Yollibox i kokossmak!!!

Jag vet, kokos.

Så om man undrar hur den här Söndagen blev.

Så blev den magisk enligt mig.

Magisk.

Det var regn utanför

Gräset var tungt.

Det var lite som ett lager av dimma över marken utanför.

Jag var kanske 16 år och magen hade en klump av romantik inuti.

Jag låg till vänster i en 120 säng med kromad metallstomme.

På stereon sjung en man med långt hår om en sång till dem som inte jagade guldet och äran utan till dem som såg lyckan i det dem har nära.

Jag hade vackert hår och en ostadig själ.

Drömmarna var stora och hjärtat likaså.

Andningen bredvid mig var tung

 jag såg på honom när han sov.

När vi var vakna var vi bara coola och nonchalanta,

 ingenting var på riktigt men ack så allvarligt inuti.

Det var en sensommardag när regnet droppade utanför.

Det var i en småstad där varje handslag var ett vapen och många andetag var en lögn.

Och jag tänker på låten som spelades då.

Det här är en fanfar - för dem som verkligen har

nånting kvar.

Och just idag, en helt vanlig dag 

spelas den låten på radion och jag minns.

minns och ler.

För den här sången är för mig.

För mig som verkligen har allt kvar.

Den där sången är för mig.

Livet.

Magasin36 i Höganäs

På jobbet hänger en skylt.

STÄNGT 

står det på dörren.

Det gör det ju i princip aldrig.

Men idag står det så.

Och det är den dagen jag packar in en sjungande dotter och en tokig son i bilen.

(mannen och den andra sonen kör på annat håll för gocart tävlingar)

Vi kör till Höganäs.

Vi kör till magasin 36 som jag hört om så ofta men aldrig sett på riktigt.

Vi kör dit. Med en dotter som sjunger sånger av Zara Larsson i baksätet och en son som filmar hela resan med sin mobiltelefon.

Jag gillar det.

Det andra som möter oss när vi är på plats.

(det första var en man som pratade stockholmska och log från öra till öra när jag sa att jag liksom var förälskad i porslinet han hade stod där på ett podie)

En av de vackraste ljuskronor jag någonsin skådat och som fick mitt hjärta att ta ett extra skutt - ett extra skutt och hoppas att en herrgård snart skulle bli till salu någonstans på den skånska slätten. Där just den ljuskronan ville bo med mig och tre barn, en man med skägg som blivit lite för långt och två hundar som tror de är bebisar.

Möbler som jag redan sett på instagram men som ändå fick mina andetag att bli fler än vanligt.

En lokal jag ville bosätt amig i och med saker jag ville vira in i hjärtat och behålla.

Det var vad Magasin 36 i Höganäs bjöd mig på, en dag när STÄNGT-skylten hängde på min egna butik.

Jag köpte med två koppar som liksom kallade på mig, koppar som dottern även sa -ta dem mamma annars kommer du bara ångra dig när vi är hemma sen.. om. dem köpte jag och ja.. jag hade ångrat mig om jag inte gjort det.

Mannen som drejat dem pratade om hur han älskade sitt jobb, han pratade om att han gjort detta sedan han var 17 och att han aldrig ville sluta.

Jag och sonen konstaterade att vi oxå ville dreja och skapa och att det i alla fall inte var för sent för sonen.

Och jag och mannen som skapat dessa muggar konstaterade tillsammans att det där tumgreppet han tillverkat kan vara en av framtidens bästa grejer. På riktigt.

Tummen älskar det sa han och log.

Jag med sa jag och log tillbaka.

Sen gick vi vidare till saluhallen och köpte med oss must, rotfruktschips och ett levainbröd.. och det är precis just så vi roar oss resten av kvällen.

Äter bröd med smör och ost, hummar, delar på ett duntäcke i soffan och ser på en bra film.

Precis så.

Tjejfest

Jag är bortbjuden.

En tjej har sagt att jag är välkommen hem till henne på middag ikväll.

Så efter jobbet blir det snabb-dusch och hem till henne.

Solen skiner nu.

men jag har hört det ryktas om regn.

Så kläderna återstår att se.. jag hade planerat klänning och bara ben.

Men vet inte längre om det där med bara ben.

Men smycken och väska ligger där hemma och väntar.

Kanske jag hinner fota en liten outfit innan jag far iväg.

kanske.

Hoppas ni har en fin Lördag.

solsken

Den fortsätter att ge mig det där glada pirret i magen.

Solen.

Och jag välkomnar den med att hänga ut en tvätt utomhus, träna kettlebell i trädgården och andas den där friska sköna luften.

Långa , djupa andetag.

Solen och jag.

Energin blir så mycket större när solen skiner och innan jobbet har jag hunnit allt det där och städat av köket ordentligt.

För vem är det som på riktigt aldrig har smulor i besticklådan?

Jag undrar.

Så efter solskensträdgård, maison-belle doft i köket och en tvätt som svajar i vinden.

Efter det jobbar jag.

Men nu, nu blir det soffan och ett duntäcke fluffigt som en sockervadd och jag.

en gång en vår..

En vår lyssnade jag på samma låt om och om igen.

Varje sekund jag fick över för mig själv.

Samma låt.

Olika tankar att tampas med.

Den våren då hela världen hade halkat omkull.

För mig.

Den våren då jag kämpade med att känna dofter jag gillade, krama människor jag älskade.

Den våren.

Sången gick som sagt på repeat.

Jag sjung med, högt och med tårar rinnande ner för kinderna.

Jag vet inte nu vad som fick mig att gråta där och då.

Men jag behövde det.

Den våren.

Och jag hör låten spelas idag på radion.

"man blir klokare med åren" säger han med lagom hes röst och jag ler.

Jag ler för att jag inte gråter idag, för att låten är min på ett eget litet vis.

Och jag önskar att jag skrev den.

Om jag kommer dit igen,

har du en plats där jag kan vila?

Ett rum där jag kan känna att jag är nånstans ifrån?

Och jag minns alla där, den våren.

Tänk att livet kan vändas omkull sådär, helt utan minsta varning och minsta anledning.

Upp och ner.

Den våren.

De sitter nog där och ångrar sig nu

Det är en stor skillnad på att vara ärlig och lämna ut sig.

Jag får många frågor kring det, hur jag kan vara så personlig här på bloggen.

Jag vet inte hur jag ska svara på det.

Jag skulle aldrig vilja blogga oärligt.

Jag är bara jag och det jag skriver om är på riktigt,

om det sen är om mig, mitt jobb, en vas jag älskar eller en resa jag önskar göra så är det ändå jag.

Bara jag.

Jag lämnar inte ut någon.

Jag bara skriver det jag har inom mig eller det jag är med om.

Jag bara skriver helt enkelt.

Jag känner så många oärliga människor här i världen och vissa delar av mitt liv var jag där mitt i.

Mitt i lögnerna vi säger bara för att.

Mitt i lögnerna som skapar en bild av ett liv som inte finns där.

Bara för att inte tro att vi jag är tillräckligt intressant, normal, onormal eller vacker precis som jag är.

Jag har inget emot att gå i bitar -

 om det kan visa min rätta form.

Livet är för kort för att inte vara ärlig, livet är för kort för att oroa sig för vad andra tycker eller tänker, jag har levt så nära den där tävlingen och med ett ständigt bekräftelsejagande att jag till slut sa nej.

Jag ramlade av det rusande tåget med flit.

Hoppade.

Jag skrapade mig ordentligt i fallet och några delar av mig själv bröts för att sakta läka igen.

Men jag ångrar mig aldrig.

Inte för en sekund.

Men jag tror att de sitter där och ångrar sig nu.

❤

Vem är du lik?

Jag fick ju frågan för ett tag sedan.

Om jag var lik någon av mina föräldrar.

Jag svarade snabbt nej.

Jag umgås inte med någon av dem.

Och jag vet att det är jobbigt att bara läsa sånt.

Kroppen reagerar på något konstigt sätt, men så är det.

Och det är ingen fara.

En av dem känner jag inte alls-

 kanske honom jag är mest lik utseende mässigt.

kanske.

Jag har för mycket vatten som runnit under mina broar.

Surt vatten.

Vatten förorenat så pass mycket att jag valde att flytta bort från de där broarna.

Långt bort.

Och en fin vän frågar hur det är då.

Hur jag mår.

Men jag mår bra.

Det är ett val jag gjort för mig.

Ett val, inget straff eller offring.

Jag har valt detta 

för mig.

Jag vill inte ha drama i livet mer.

Inte av den negativa varianten i alla fall.

Mitt drama berodde aldrig på mig -

lärde jag mig när åren passerade.

Och då valde jag detta.

Jag valde mig.

Mig, mina barn,min familj och mitt liv.

För jag gör allt för mig, mina barn och mitt liv.

Allt.

En syster som står mig nära skickar långa sms och frågar hur jag gör.

Jag bara gört säger jag.

För att jag vill och jag mår bra nu.

Mår bra av att inte vara med i tävlingen ingen jävel kan vinna.

Och så skriver jag att jag vet att hon snart är där.

Att hon snart klivit av-bort från tävlingar ingen kan vinna och bort från drama skapat av andra.

Snart säger jag till henne.

Och skickar ett hjärta.

Jag mår mycket bättre nu.

Mycket.

Jag kommer aldrig ändra någon annan.

de andra får vara dem de är och så är jag det jag är bäst på.

Jag.

 ♥

Och ser ni.

Jag är mörkare med.

Ombre håret kom tillbaka med hösten som är som sommar.

Och jag gillart.

Massor.

Nu tar vi en Söndag med sol.

Sol, jobb och kanske Kivik.

det ni.