lördag 22 oktober 2016

Löven ligger klistrade mot marken

Jag vaknar sent men ändå innan alla andra.
Det ser ut som kväll fast det är morgon och ljuset hittar inte in i huset.

Jag brygger kaffe och klappar hundarna i soffan.
Lördag och regnet slutar aldrig falla.




Jag kommer på mig själv med att andas djupa andetag som i ett försök att få in mer luft.

Mer energi.
Jag ser ut i trädgården och konstaterar att November är snart här.
Hon kanske kommer låta regnet falla i veckor, tänker jag och ser på de fastklistrade löven på plattorna vid poolen.
Andas djupt säger jag till mig själv och drar ett till andetag som får bröstkorgen att lyfta.


Jag låg tätt intill min dotter igår kväll.
Tätt intill hennes rygg i en soffa där vi knappt fick plats.
Jag hade doften av hennes hår i min själ och försökte få den att stanna kvar där.
Skapade ett minne jag kan plocka fram andra kvällar när hon inte är här.
Hon doftar sött och svalt,och håret ligger lent mot min kind.


För en stund sen var hon så liten att hon rymdes i min famn,
För en liten liten stund sen.

Jag andas djupt igen och håller min kaffekopp mellan händerna.
Det var det alla sa men jag aldrig förstod.

Om tiden som står still men rusar ändå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar