söndag 17 juli 2016

Rasslande cykelhjul, ett myggbett som kliar

Jag känner dem starkare nu,
känslorna som fyller min kropp.
På gymmet när svetten rinner längs ryggen och musiken dånar i mina öron drabbas jag av en slags sorg mitt i känslans lyckorus.
Svår att förklara med orden men det känns.
Känns på riktigt.



Det var kanske tiden jag var borta från mannen och pojkarna.
Det var kanske pausen från jobbet och stressen.
Det var kanske det som fick kroppen att släppa på ett konstigt grepp.

Jag står i hallen när jag kommer tillbaka, ser på mig själv i en smutsig spegel och skor som ligger slängda på mattan.
Är du där?
Jag ser på mig själv och jag saknar dig här.


Jag skriver på instagram att jag ska älska mig själv nu.
Sen ser jag en film på kvällen som får mig att gråta - stora, tunga tårar - gråter tröjan våt och själen lättare.
Jag andas djupare när jag lägger mig på natten, långt efter midnatt i ett hus som är för stilla för mig.

På morgonpromenaden med hundarna blåser en vind i mitt hår som drar mig tillbaka igen.
Till somrar då cykelhjulen rasslade mot Munktorps grusvägar och myggbetten kliade.



Nånting har skett inuti som jag inte riktigt kan hantera men gör det ändå.
Nånting viktigt har hänt.
i Själen.

Jag andas djupa andetag och längtar efter mannen igen.
Hans hand i min innan jag somnar på den vänstra sidan av sängen.
Hans andetag som vaggar mig till sömns.

Jag tänker jag ska älska mig själv nu.
Och jag älskar allt annat så mycket mer.
Helt plötsligt.

Jag kom från främmande plaster och hittade hit.
Jag.
Till mig själv.

En förändring har skett men jag vet inte vilken.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar