Jag är född i en småstad.

Japp i det Västmanländska landskapet föddes jag.

Året var 1979.

Inget ont anande om vad som komma skulle...

Alla vi som är från en småstad någonstans i världen vet vad jag pratar om, och kanske är det även en liten "släng" av småstad  i de stora städerna det vet jag inte.. men att det är en aning annorlunda att växa upp i en småstad, det vet jag.

Självklart är det inget dåligt med att vara född i en annorlunda småstad, så missförstå mig rätt.

Det är en relativt säker uppväxt, man vet vad man har, man vet vad man får och man vet att ALLA vet vem du är.

Just min småstad hänger liksom ihop med två andra småstäder och fast de i princip sitter ihop så nej jävlar om du blandar dig i fel by!

Det får man inte göra.. man ska hålla sig till de sina som en rasistisk liten by i självaste redneck land.

Jo det är sant.. du fick inte beblanda dig med " de andra" på de andra sidorna om dig.. för lik alla andra svenskar skämtade om bellman och norrmannen så handlade småstadsbornas skämt om de andra byarna..

Den enda gången man fick beblanda sig med de på andra sidan komun strecket var om någon av de mest populära, de snyggaste, de med de finaste kläderna eller ballaste frisyrerna hade råkat träffa en "från den andra sidan" på en fest eller så.. då fick de gäng DE valde komma över gränsen-de som dem valde ut de fick man hänga med.inte fler.

Jag vet inte varför jag idag kom och tänka på allt detta men jag hade en diskussion med dottern om just rasism, mobbing och coola vs de icke coola.

Och ja då kan man inte mer än bli påmind.

Ville alla vara de coola?

Ja jag vet att jag ville... men nej jag tror inte Heidi i min klass ville det.. hon var nöjd med vem hon var och vart hon var.

fan var fick hon den känslan ifrån? Den vill jag ge till mina barn!

Jag ville vara en cool tjej, jag ville vara glad, snygg (med snygg kom smal) och poppis bland de fina killarna.

Jag ville åka med de tuffa killarna på deras nya suzuki moppar, hålla dem om midjan och känna mitt långa blonda hår fladdra i vinden.

Jag var inte cool. inte alls.

Kanske lurade jag mig själv och några 20 tal andra att jag var det.
 men nej.

Undra vilka som egentligen var det?

Jag tror det var Heidi.

Vilket fall så bröt jag småstadsregeln när jag började i 7:e klass, då hade jag redan "små brutit" vissa regler med att umgås med de andra skolorna.. jo för det är sant, även att hänga med de som gick i skolan på andra sidan av småstaden kunde klassas som fult.

Man ska ju som sagt inte blanda sig, ingen jävla gott o blandat påse här inte, här ska man vara lakrits med lakrits och röda hallon med röda hallon liksom.

Så efter att jag umgåtts på den "andra sidan" med de i den andra skolan bröt jag ju mitt mönster ganska rejält när jag i sjuan helt och hållet slutade umgås i min lilla småstad och flyttade ut till en ännu mindre by (som i princip sitter ihop med min småstad men är på landet och då fick en egen "bystatus") det tar typ 5 minuter med bil in till byn från min småstad, så vi snackar om att det är som att köra till konsum här.. men nej där bodde ett annat folk minsann.

Och oj vad jag tyckte jag var spännande och fräck!

Jag träffade mina bästa vänner, blev kär i fel killar, fick min första fylla, hade mitt första sex,åkte med i baksätet på bilar på slingrande landsvägar med en folköl i handen och det långa blonda håret rufsigt och fladdrande.

Jag var 5 minuter hemifrån men kände att jag tagit mitt första steg ut i självständigheten!

Min bror som var en av de coola, tuffa, snygga, "alla-mina-kompisar-vill-va-med-honom" killen var arg och tyckte jag betedde mig dåligt som umgicks i fel kretsar,(??!!?) undrade om jag skulle bli bonde när jag blev stor mm.

Det var inte fel kretsar, jag blev inte bonde heller. tyvärr.

Jag blev inte cool heller för den delen och inte heller visste jag vad jag ville när högstadiet var över, kanske måste man flytta sig längre bort än så?

Ja det blev en plan.

En plan som skulle sättas i verket.

För nu, i 9:an var jag fortfarande en vilsen tjej med blont hår, alldeles för tjocka lår ( som jag tyvärr stressade alldeles för mycket över) mycket mascara och en självkänsla som var i botten.

Utåt jobbade man fortfarande på den coola fasaden och inuti höll jag på att gå sönder.

Var fan fanns Heidi i mig!???

Ta hand om er!

KRAM!