onsdag 6 december 2017

Att följa ett hjärta

De är så djupt rotade tankar.
Så djupt trampade stigar, som är våra att ta mig ur, slita mig loss från.

Jag har ett beteende som gynnar andra men ibland skadar mig själv.
Jag är en glad tjej, som är superbra på att vara social, ständigt glad, peppande, jag stöttar och inspirerar, jag hjälper.
Jag lyfter andra och vill ständigt hjälpa till.

Men vad händer då med mig?



Hur tar jag hand om mig själv?
Ja jag tränar, jag går på ansiktsbehandlingar, jag tar hand om barnen, engagerar mig i deras skolor, musiken de gillar och vännerna de har.
Jag köper fina kläder och bakar bröd, piffar i hemmet, köper nyttig mat och bäddar sängen varje dag.
Är jag bra för det?
För mig?


Jag vet att utåt sett är jag en bra tjej.
En glad tjej som är positiv och som kan få nästan vem som helst att skratta.
Jag bjuder på mig själv, jag ser människorna omkring mig och jag ger ständigt komplimanger.
Jag vet att jag är bra för andra.
Jag kan skriva, jag uttrycker mig väl, jag vet att jag inte är ful, jag vet att jag inspirerar andra.
Andra.
Men jag vet det inte själv.

Varför tycker inte jag att jag är fin på riktigt?
Varför tycker inte jag att jag förtjänar det bästa på riktigt?
Varför är jag så tvångsbunden till att slå ner på mig själv?

Jag är uppfistrad att inte vara märkvärdig, jag fick aldrig tro för bra om mig själv.
Och de tankarna, har blivit djupa spår, trasiga sår.. som är svåra att ta sig ur ifrån.


torsdag 9 november 2017

Checkar ut

Jag tar en bil och en väska med mig när jag lämnar huset denna morgon.
Jag tar en paus.
En riktig paus där ingen kan hitta mig.
Jag tänker köra tills jag vill stanna och jag tänker stänga av min mobil.
Det är precis det jag behöver tänker jag.
Precis vad jag behöver.



På vägen hittar jag kanske rätt.
På vägen hittar jag kanske mig.


onsdag 8 november 2017

Stannar kvar

Vem är jag utan detta?
Tiden rinner för fort och jag hittar ingen plats att pausa på.


Vad drömde jag om innan fötterna släppte från marken?
Vad ville jag innan frågeställningen blev för stor?

Ni vet när allt har ett frågetecken och inga svar finns att hitta.
Där är jag.
Där står jag med hjärtat i handen och andas.


En paus i pausen kanske.
Åka långt bort och stänga av telefonen kanske?
Hitta henne.
Hon som bor i mitt inre.

Det vore fint.
Dit längtar jag.

tisdag 31 oktober 2017

Låter tiden vara

Jag hade inga svar.
Så jag slutade skriva tillbaka.
Jag hade skrivit så många olika texter att orden fallit bort.
Orden tog slut och hjärtat slöt sig i min kropp.


Hösten kom som över en natt.
Alla löven faller i min trädgård för en sista gång.
Jag tar de djupa andetagen de säger jag behöver och lovar mig själv att bli bra nu.
Bra för mig.
Inte för dig.

Jag har skrivit så många svar så många gånger att de tagit slut nu.
Orden sipprade ut och bort från mig.
Det står att November är nära och jag låter tiden vara.
Kom du bara.
Kom och slut dig tätt intill.
November.


Jag är inte där jag vill vara men jag är här.
Jag är inte den jag vill vara men jag är nu.
Det blir November om ett andetag och jag är inte rädd.
Jag är beredd.

För livet.



måndag 30 oktober 2017

Nästan ingen vet nåt

Jag tror att det märks nu.
Att min luft sipprat ut.
Att jag vill inte glömma mig.


Nästan ingen vet nåt, nästan inte ens jag.
Ingenting är annorlunda men allt är som förbytt.
Men jag hittar dit till slut tänker jag.
En vacker dag.


Som en storm som svepte in i mitt liv och slog omkull mig.
Som ett ösregn som dränkte mig i varma tårar.
Och i mitten står jag.
Med dyblött hår och andan i halsen.
I mitten står jag.


Jag kommer se allt på håll längre fram.
Kommer ta djupa andetag som känns ända in och veta var jag ska och vad jag vill.
Jag kommer se allt på håll längre fram.
Och hjärtat längtar dit.
Dit där allt är som det ska igen.

Hjärtat längtar dit.

fredag 13 oktober 2017

Djupa andetag


Det kanske inte finns någon som läser här längre, tänker jag för mig själv när jag sätter mig framför datorn en mörk morgon i Oktober.
Det kanske inte är någon som läser här, men det är ok ändå.
För jag behöver skriva.
Det behöver ut.


Jag har något inuti som måste ut nu.
På riktigt.
Jag kan inte andas med magen så hårt hopknuten.
Så något måste ut på riktigt.


När ska jag gå utan att falla, när ska jag skratta utan att gråta.
När ska jag andas utan uppehåll.
Livet kom körandes i 220 knyck och jag hann inte väja undan.


Men jag gör allt jag kan.
För att hitta tillbaka nu.
Hitta ut.
Jag är starkare än jag tror.
Det vet jag på något konstigt sätt ändå.

onsdag 16 augusti 2017

Palma De Mallorca

Sommarlovets sista vecka tog vi flyget till Palma.
Vi gick längs gränder och längs havets salta brus.
Vi åt pasta och pizza, fisk och skaldjur.
Vi skrattade högt och mycket.
Jag sprang vareviga morgon och solen sken från klarblå himmel.

Palma De Mallorca va.
Du var precis vad vi behövde.




Jag längtar redan tillbaka.
Vill inte vardag alls faktiskt.
Inte alls.





fredag 4 augusti 2017

I Julis sista dagar

Jag hann inte allt.
Kanske nästan ingenting.
Men Juli kom och gick.


Jag rördes om och livet snurrade om ett varv eller två inuti.
Jag andades djupt på platser där luften fanns att hitta och jag sov djupt när kroppen klarade av det.



Solen värmde vissa dagar och regnet smattrade på taket de andra.
Jag ringde de finaste av vännerna och jag kramade barnen extra hårt de dagar luften var som tunnast att ta ner.


Jag minns dig med värme trots ett hjärta som satt i min halsgrop.
Jag minns dig med värme.
Juli.



onsdag 26 juli 2017

Som ett andetag under ytan

Jag tar en färja över havet till ett saknat Gotland.
Till en vän jag ser för sällan och en plats som känns i hjärtat.
Som att landa hemma men någon helt annanstans.

Gotland.


Jag tar djupa andetag när jag kommer av färjan, en del av mig vill gråta och den andra biten skrattar högt och tydligt.
Jag är skör.
Men på rätt plats för mig just nu.


Det känns som att tiden stannar upp och hjärtat andas ut.
Jag träffar den här underbara vännen och kramas hårt och länge.
Det är något trasigt inuti men hon läker mig av att bara finnas till.




Och när Fredagen kommer jobbar vi på Kallis, blåser cirka 3 miljoner ballonger och pyntar upp för beachclub - festen vi längtat efter ett år.




Och när Söndagen kommer har vi hunnit med både whiteparty, pinkparty, middagar och dansande nätter - vi har hunnit med att kramas länge, skratta högt, gråta där ingen annan gråter och tala om för varandra - att livet är vingligt ibland men vi gör vad vi kan och duger som vi är.
Så när solen går ner över Gotland den dagen landar ett mjukt lugn i mitt inre och det känns som att ta ett andetag under ytan.

Tack Gotland.
Tack ni.

Jag lever.

Foton av: Ulrica Thuresson

måndag 3 juli 2017

När tiden stannat och rusar på samma gång.

Jag försöker hinna allt.
Allt det ni vet som man "måste" hinna.
Livet i sig, barnen, huset, jobbet, företaget, hundarna, tvätten, trädgården.. ja det som inte går att stoppa eller stanna.
Men tiden liksom rusar och står stilla på samma gång.



Så när jag egentligen vill sitta still i soffan städar jag snabbt.
Jag kastar i en tvätt och jag byter sängkläder i sängarna.
När jag egentligen vill springa 7 kilometer i kvällssol badar jag en hund och planerar en middag i mitt huvud.
När jag senare egentligen vill ta ett bad kör jag och handlar för att fylla upp kylen för barnen.

Och efter jobbet dagen efter kör jag till gymmet och stannar i 2 timmar för att jag behöver det.
När jag nästa dag borde tvätta plattorna på uppfarten tar jag en mil promenad med hundarna och istället för att laga mat beställer vi den.

Det blir så ibland, att ingenting hinns men allt blir bra ändå.
Det blir så när tiden är seg som kola men samtidigt forsande som ett vattenfall på Bali.


Men huset är relativt rent och ikväll ska jag ta det där badet jag längtat efter.



torsdag 22 juni 2017

När jag kommer tillbaka

Jag försvann ett tag.
Kanske mest fysiskt men även mentalt.
Det krävdes för mycket från en kvinna som inte riktigt hann eller orkade med.
Mig.

Jag försöker så gott det går och det går.
Men ibland behöver jag landa, någon helt annanstans.


Som på en strand utanför Floridas kust med ingenting annat än hjärtat som slår i mitt bröst.
Ibland måste jag landa.
Någon helt annanstans men ändå där det känns som hemma.


Där jag känner till gatornas namn och solens vandring under dagen.
Där jag har mina favorit restauranger och där jag vet var stranden är som allra vackrast.
Hemma men långt, långt borta ändå.

Jag landade där.
Och i själen kom lugnet när jag i magen tog ett stort beslut.
Ett nytt kapitel startar här.
Livet tar en vändning och jag tror jag är beredd.


torsdag 11 maj 2017

Som Mars i Maj

De andra åren har jag sagt att mars ofta är värst.
Vädermässigt.
Att jag liksom klarar mig igenom Januari och Februari av bara farten men så kommer Mars och liksom, då orkar jag inte mer.
Mörker, regn.


Och så i år.
I år höll Mars sig fram till Maj.
Vad hände på riktigt?

"Det finns inga som pratar väder så mycket som ni svenskar" säger en man med annat ursprung till mig och jag nickar med sammanbiten mun.
Sant, sant.


Jag värmer bär till min frukost på morgonen.
För att känna smaken av en sommar när jag hade sommarlov och skrubbsår på knäna.
Jag dricker min kaffe mot husväggen i lä en morgon när solen äntligen tittat fram.
Lutar mig bakåt och sluter ögonen.
Låtsas.

Att jag inte är svensk och behöver prata så mycket om vädret.

För på riktigt jag tar en avstickare till solen nu.
Mars i Maj är inte ok.

Inte alls faktiskt.




måndag 17 april 2017

När vi firar påsk

Dagarna flyter in i varandra.
Först kommer Torsdagen och vi väntar med spänning på bilen som skall komma körandes från en plats 60 mil från oss.
En bil packad med en farmor, en farfar, en kusin och massor av värme och kärlek.


Jag jobbar så min dag rasar snabbt förbi, och så är det redan Måndag igen.
Och jag har ingen aning om var den tog vägen.
Tiden.

Den måste lagt sig i timmar av prat, av kaffe och kaka, av promenader och bak.
Där måste den lagt sig.
Tiden.


Den har lagt sig i långa frukostar med nybakt bröd, den har lagt sig i soliga långpromenader och i snöiga Påskaftonstider.
Tiden la sig i soffan med farmor på ena sidan och en snarkande farfar i fåtöljen.
Där la den sig.
Tiden.


Den la sig mellan utflykter och shopping, grillade hamburgare och en svensk film en kväll när vinden tog i utanför.

Sen la vi den på en sista utflykt till Kivik och havet, till pizza i en liten lada på Österlen och en kaffe vid Stenshuvud.
Där la vi den.
Tiden.
Påsken.
Kärleken.




Och all den tiden ser ni såklart på min Instagram.
Kram

onsdag 29 mars 2017

I mitt huvud

Jag träffar en vän och hon säger att hon inte mår bra.
Då är vi två säger jag.
Jag känner att gråten är nära men jag håller den inne.
Jag mår bra, men ändå inte säger jag sen.

Det är i huvudet det sitter, säger jag och hon nickar.


I huvudet.

Jag tänker för mycket på allt och ingenting.
På en och samma gång.



Jag önskar jag vaknade en morgon utan detta.
Utan frågor som snurrar och detta ständiga ifrågasättandet som pågår inuti.
Är det det här livet går ut på?
Är det så här det är nu?
Så här det blir?
Hur mår jag egentligen?

Men så kommer solen och jag andas ut, ett tag.
Sol, en mil på promenad och bara jag, jag, jag.

Hela världen är som ett luftslott och jag vill bo där regnbågen tar slut.

Jag ska ta tag i det, och jag kommer ut på andra sidan snart.
Det gör jag alltid.
Till slut.